En vanlig trist sida

En vanlig trist sida. Inget att fästa sig vid. Inget man vill följa. Uppdateras sällan. Ogillar långa meningar. Fyrkantigt skriven. Ingen stil. Ingen humor. Ingen kreativitet. Ingenting. Enjoy.

Frost

Publicerad 2014-11-10 20:32:56 i mina bokstäver,

Jag postar väl den senaste texten också. Som vanligt skyller jag min obahagliga framtoning på uppdraget!
 
***

Du kommer tidigt i år. Jag vill tro att det är för att jag har saknat dig, längtat efter dig, bönat och bett om att du ska komma tillbaks, men jag vet att det är en fåfäng dröm. Du lyssnar inte på dina tjänares böner.

 

Om det hade gått att samla ihop din prakt, ta med sig den och smycka sig med den, hade människan gjort det. Istället försöker hon återskapa den med mindre flyktiga material, som diamanter, även om de aldrig kan tävla med ditt verk, det gnistrande täcke du sänker över de platser du besöker. Det som kommer från dig försvinner när du lämnar oss men bara för att återuppstå när du är tillbaks.

 

Jag går ner till byn för att beundra din gåva, medan den fortfarande är orörd. Inne på puben sitter de utom räckhåll för dig, de sjunger och skålar inne i värmen, vi väntar utanför och du har smyckat deras trappräcke, som för att välkomna dem till din värld. De sjunger om dig, ber att du ska skona dem.

 

Han sjunger också. Jag känner igen hans röst, ett halvt tonsteg över de andra när han ber om att han ska få komma hem till sin hustru.  Sin vackra, svartsjuka hustru. Du lyssnar inte på vädjanden.

 

Han kommer ut, är klädd i en alldeles för tunn kappa. Full, men inte fullare än vanligt. Jag följer efter på avstånd, han går långsamt men stadigare än jag hade räknat med. Jag vet var han är på väg. Hem. Han nynnar på sången som de nyss sjöng i den varma ombonade lokalen. ”Oy moroz moroz, nje moroz menja”. Frost frys mig inte.

 

Marken har blivit hal på sina ställen. Om jag bara ville döda honom vore det lätt. Jag skulle inte behöva göra mer än att knuffa honom utför den slänt han snart kommer att passera, nedanför den rinner en å som han inte skulle kunna ta sig upp ur. Ingen skulle för en sekund misstänka något annat än att han bara är ännu en av de som varje år dör under alkoholpåverkan och olyckliga omständigheter. Om jag bara ville döda honom. Det vill jag inte. Tanken på att han ska falla i slänten lämnar mig inte i fred. Han får inte falla i slänten, han får inte störta mot en meningslös död. Jag bestämmer mig för att hinna ikapp honom.

 

Han ser förvånad ut när han känner igen mig – jag brukar inte visa mig ute, speciellt inte den här tiden på dygnet. Jag bryr mig inte om att komma med en förklaring, istället tar jag fram den kniv som har varit gömd under pälsen och stöter in den i hans bröst. Han skriker inte, ber inte heller om nåd. Förr hade det förvånat mig, numera vet jag att människor är olika.

 

Han sjunker ihop och jag följer rörelsen med ett hårt grepp om kniven. När han har sjunkit färdigt vrider jag den ett halvt varv och drar sedan ut den för att lägga den bredvid honom. Han andas fortfarande, blundar hårt, men gör inget motstånd när jag placerar honom raklång på rygg. Jag lägger hans armar i kors över bröstet och då öppnar han ögonen, tittar på mig. Vi ser på varandra medan livet lämnar hans kropp.

 

Det blod som har runnit från såret är fruset, lika vackert som frosten runtomkring. Kniven får ligga kvar, den tillhör honom nu. Jag går hemåt och du gör mig sällskap, jag vill fråga dig vems nästa kniv är men vet att det är meningslöst. Du svarar inte på frågor.   

 

En dialog.

Publicerad 2014-11-06 22:12:07 i mina bokstäver,

Jag nämnde väl aldrig att skrivkursen har börjat igen? Uppgiften denna gången var en dialog baserad på ett textutdrag från en roman. Den handlar om mötet mellan två kvinnor som inte har träffats på nitton år (förutom på en begravning nyligen) 
_____________________________________________________________________________________________________________________________________________________

Boka en jäkla temaresa. Varför kunde jag inte ta mig hit ner ensam? Och varför kunde jag inte bara säga att jag ville ha en dag för mig själv i stället för att skylla på huvudvärk? Schwamm drüber, nu är jag ensam och de andra är inte tillbaks på flera timmar. Jag behöver inte lyssna, le eller konversera, jag kan sitta här, stilla, bara titta på omgivningarna, på människorna. Mannen med hunden där borta, han har passerat fem gånger på den tiden jag har suttit här. Barnen hoppar hage, jag trodde inte att man gjorde det nuförtiden. Kvinnan som går hitåt, hon i den röda klänningen, hon ser ut som Henny. Men det är fel färger, inte på kläderna, på henne. Håret är brunt, jag trodde inte att brunt kunde se så kallt ut.  Hon tittar hit, se upptagen ut!

 

‒ Agnes?  Agnes! Jag tyckte väl att det var du! Vad gör du här?  

‒ Henny? Jag tror att jag frågar dig det samma.

‒ Det är kallt hemma. Jag ville sitta utomhus och läsa igen, bara för några dagar.

‒ Du reser ensam?

‒ Ja, barnen går ju i skolan och David har redan tagit ut sin sista semester. Men vad gör du här?

‒ Träningsläger för själen, konstresa. Strikt schema från morgon till kväll. Men idag skolkar jag, jag är inte helt förtjust i att gå runt som en skock får efter ett lila paraply. 

‒ Lila paraply? Jag förstår inte referensen.

‒ Guiden har ett lila paraply för att vi ska känna igen henne. Har du inte sett turistgrupperna och hur guiderna håller upp föremål för att göra sig synliga?

‒ Ah, du menar som en plastblomma eller en uppblåsbar sol eller …

‒ … eller ett lila paraply, javisst!

‒ Jag hade inte stått ut en dag

‒ Jag har stått ut i fyra dagar. Intressant förvisso, men ibland står kunskapen i vägen för den verkliga upplevelsen.

‒ Jag skulle precis äta lunch, gör du mig sällskap?

‒ Låt mig bara gå och tvätta av mig först, jag bor därborta.  

‒ Absolut, ska vi ses i lobbyn om en kvart?

 

Helvete, vad gör hon här? Jag nämnde väl aldrig att jag skulle till Rom? Nej, det är jag säker på. Det är bara ännu ett av slumpens märkliga spratt. Hur ser jag ut? Ska jag ta på mig den blå blusen istället? Nej, jag kan inte byta kläder, det ser hon. Snabbt, tvätta ansiktet bara och rätta till masken av Clarins, Loreal och Dior.

 

‒ Inte illa, hur hittade du det här stället?

‒ Slumpen, det ställe som rekommenderades för mig var fullt så jag fortsatte gå och hamnade här. Sedan har jag ätit här varje dag.

‒ Det förstår jag. Jag har ätit tillsammans med resten av gruppen hela resan, bra ställen men … du vet hur det är.

‒ Ja, David och jag gjorde en liknande resa ett av de första åren vi var gifta.  Innan vi kom på att vi faktiskt inte behöver tillbringa hela semestern tillsammans.

‒ Apropå ingenting, du kan aldrig gissa vem jag träffade på flygplatsen.    

‒ Vem?

‒ John! I sällskap med en ung blond donna i billig polyesterklänning.    

‒ Det låter som John. Han måste vara närmare sextio nu.

‒ Sextiotvå. Jag måste erkänna att jag är ganska glad att det blev som det blev. Helt otroligt att jag planerade ett liv med honom. 

‒ Han kunde vara ganska övertygande.

‒ Ja det vet väl du. Berättade du någonsin …?

‒ Nej. Herregud, nej! Det finns en gräns för vilka vapen man förser en man med.

 

Nitton år – en evighet och ingen tid alls. Vi behöver inte varandra längre, inte som då. När hon var min värme och jag hennes kyla. Kanske behövde vi splittras för att kunna bli kompletta på egen hand, ensamma men hela.   

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela