En vanlig trist sida

Jag nämnde väl aldrig att skrivkursen har börjat igen? Uppgiften denna gången var en dialog baserad på ett textutdrag från en roman. Den handlar om mötet mellan två kvinnor som inte har träffats på nitton år (förutom på en begravning nyligen) 
_____________________________________________________________________________________________________________________________________________________

Boka en jäkla temaresa. Varför kunde jag inte ta mig hit ner ensam? Och varför kunde jag inte bara säga att jag ville ha en dag för mig själv i stället för att skylla på huvudvärk? Schwamm drüber, nu är jag ensam och de andra är inte tillbaks på flera timmar. Jag behöver inte lyssna, le eller konversera, jag kan sitta här, stilla, bara titta på omgivningarna, på människorna. Mannen med hunden där borta, han har passerat fem gånger på den tiden jag har suttit här. Barnen hoppar hage, jag trodde inte att man gjorde det nuförtiden. Kvinnan som går hitåt, hon i den röda klänningen, hon ser ut som Henny. Men det är fel färger, inte på kläderna, på henne. Håret är brunt, jag trodde inte att brunt kunde se så kallt ut.  Hon tittar hit, se upptagen ut!

 

‒ Agnes?  Agnes! Jag tyckte väl att det var du! Vad gör du här?  

‒ Henny? Jag tror att jag frågar dig det samma.

‒ Det är kallt hemma. Jag ville sitta utomhus och läsa igen, bara för några dagar.

‒ Du reser ensam?

‒ Ja, barnen går ju i skolan och David har redan tagit ut sin sista semester. Men vad gör du här?

‒ Träningsläger för själen, konstresa. Strikt schema från morgon till kväll. Men idag skolkar jag, jag är inte helt förtjust i att gå runt som en skock får efter ett lila paraply. 

‒ Lila paraply? Jag förstår inte referensen.

‒ Guiden har ett lila paraply för att vi ska känna igen henne. Har du inte sett turistgrupperna och hur guiderna håller upp föremål för att göra sig synliga?

‒ Ah, du menar som en plastblomma eller en uppblåsbar sol eller …

‒ … eller ett lila paraply, javisst!

‒ Jag hade inte stått ut en dag

‒ Jag har stått ut i fyra dagar. Intressant förvisso, men ibland står kunskapen i vägen för den verkliga upplevelsen.

‒ Jag skulle precis äta lunch, gör du mig sällskap?

‒ Låt mig bara gå och tvätta av mig först, jag bor därborta.  

‒ Absolut, ska vi ses i lobbyn om en kvart?

 

Helvete, vad gör hon här? Jag nämnde väl aldrig att jag skulle till Rom? Nej, det är jag säker på. Det är bara ännu ett av slumpens märkliga spratt. Hur ser jag ut? Ska jag ta på mig den blå blusen istället? Nej, jag kan inte byta kläder, det ser hon. Snabbt, tvätta ansiktet bara och rätta till masken av Clarins, Loreal och Dior.

 

‒ Inte illa, hur hittade du det här stället?

‒ Slumpen, det ställe som rekommenderades för mig var fullt så jag fortsatte gå och hamnade här. Sedan har jag ätit här varje dag.

‒ Det förstår jag. Jag har ätit tillsammans med resten av gruppen hela resan, bra ställen men … du vet hur det är.

‒ Ja, David och jag gjorde en liknande resa ett av de första åren vi var gifta.  Innan vi kom på att vi faktiskt inte behöver tillbringa hela semestern tillsammans.

‒ Apropå ingenting, du kan aldrig gissa vem jag träffade på flygplatsen.    

‒ Vem?

‒ John! I sällskap med en ung blond donna i billig polyesterklänning.    

‒ Det låter som John. Han måste vara närmare sextio nu.

‒ Sextiotvå. Jag måste erkänna att jag är ganska glad att det blev som det blev. Helt otroligt att jag planerade ett liv med honom. 

‒ Han kunde vara ganska övertygande.

‒ Ja det vet väl du. Berättade du någonsin …?

‒ Nej. Herregud, nej! Det finns en gräns för vilka vapen man förser en man med.

 

Nitton år – en evighet och ingen tid alls. Vi behöver inte varandra längre, inte som då. När hon var min värme och jag hennes kyla. Kanske behövde vi splittras för att kunna bli kompletta på egen hand, ensamma men hela.