Skrivkurs
Ett svagt fågelkvitter från telefonens larm påminde Marianne om att det var dags att äta. Hon suckade, reste sig upp från golvet och sköljde av rotborsten länge och noggrant. Till slut kunde hon inte skjuta på det längre utan gick upp för källartrappan och in i köket. Kylskåpet innehöll en enda sak: Marabou Mjölkchoklad.
Efter en snabb överslagsräkning bröt hon av tre rader. Hon åt dem två rutor i taget. När en bit väl var i munnen tuggade hon så snabbt som möjligt så att chokladen inte skulle hinna smälta och täcka tungan med en klibbig, söt hinna. Hon kväljdes varje gång hon svalde men det här var sista gången idag. När de tre raderna var borta skyndade hon sig till badrummet för att borsta tänder och tunga fria från alla rester av den bruna massan.
På jobbet åt hon alltid sallad, det var den minst vidriga mat hon kände till och det var förväntat att hon deltog vid den gemensamma lunchen. Det var viktigt för henne att inte sticka ut på arbetsplatsen som var hennes fristad, den enda plats där hon hade möjlighet att vara normal och den enda plats där farmor inte kunde nå henne. Farmor som hade varit död i tretton år men fortfarande var ständigt närvarande.
Det var sju år sedan hon flyttade tillbaks till huset, sju år sedan hon kunde återuppta städningen som hon hade påbörjat natten till sin tolvårsdag, sju år sedan någon annan hade rätt att bestämma över vad hon åt.
***
Flickan satt på golvet med tre flaskor, hon hällde över innehållet från en flaska till en annan med hjälp av en tratt. Händerna darrade och hon ryckte till vid varje tecken på rörelse från trappan. Hon hade inte råd med ett misslyckande, det måste bli i natt.
”Marianne!” hördes det nerifrån, ”Vi ska äta!” Tonen var glättig, det var illavarslande. Hon gömde snabbt två flaskor under soffan och ställde tillbaks den tredje i medicinskåpet, sedan gick hon ner till källaren där farmodern väntade.
På en brits av metall låg ett barn, en pojke. Det såg ut som om han sov men hon visste att han var död. Det brukade de vara. Den gamla damen skar ett djupt snitt i bröstkorgen innan hon började gräva med sina giriga fingrar.
Under de år som Marianne hade bott hos sin farmor hade hon vant sig vid att äta människor men det här var första gången ett barn låg på den där britsen. Hon stålsatte sig och åt de bitar som räcktes till henne. Om hon vägrade eller ens visade tecken på ovilja blev hon straffad och just i natt var det allra sämsta tänkbara tillfället att bli inlåst.
Hon hade lärt sig att vänta med att kräkas och hon hade lärt sig att kräkas tyst. I början hade hon kräks i påsar som hon hade smugglat in på rummet, men det var inte okomplicerat att göra sig av med dem och om farmor gjorde en av sina sällsynta visiter vid fel tillfälle skulle lukten avslöja brottet. Istället hade hon hittat en glasbehållare med tättslutande lock som var lätt att skölja ur.
Imorgon skulle det där vara oväsentligt. Imorgon skulle hon bli fri.
