Kundvagnsmannen
Han stöder sig nästan helt på kundvagnen, som innehåller en genomskinlig påse med en Skogaholmslimpa och ett paket cognacsmedvurst. Det är vad den brukar innehålla, ibland innehåller påsen också Bregott, men inte lika ofta. Med långsamma, släpande steg närmar han sig hissen och jag skyndar mig för att hålla upp dörren eftersom jag vet att det kommer ta honom en evighet att ta sig in i hissen annars. Jag stålsätter mig för att klara lukten, helst skulle jag vilja ta en annan hiss men dels vore det oartigt och dels måste jag också hålla upp dörren om han ska ta sig ut ur hissen på ett relativt enkelt sätt. Trots odören är jag glad att se honom, det var ett tag sedan sist och jag har undrat om han fortfarande lever.
Han är lätt att känna igen. De bruna byxorna är täckta av en gråaktig hinna som ger tyget ett stelnat intryck. På fötterna bär han något som tidigare var ett par stövlar men som har klippts ner till någon form av skor, förmodligen för att de ska vara enklare att få på fötterna. Ögonen är dolda av ett par mörka glasögon och det skrovliga ansiktet pryds av flera olikformade leverfläckar.
När vi flyttade in i huset syntes han ofta på sin väg mellan lägenheten och Ica, vi kallade honom för kundvagnsmannen, helt enkelt för att vi aldrig har sett honom utan kundvagn. En gång knackade fastighetsskötaren på hans dörr och gav honom en rullator, men han fortsatte använda kundvagnen. Han pratade engelska med oss och jag fick för mig att han var spanjor, tills jag av en händelse fick syn på hans namn, Christer. Kostymen var samma då som nu, men utan den grå hinnan.
Tiden gick och vi såg honom mer sällan, hans steg blev långsammare och mer släpande och rösten ersattes av ett hest viskande. Jag håller upp dörren så att han kan fokusera på att ta sig ut genom hissen. Med en viss möda, kundvagnshjul är inte designade för trösklar.
