En vanlig trist sida

En vanlig trist sida. Inget att fästa sig vid. Inget man vill följa. Uppdateras sällan. Ogillar långa meningar. Fyrkantigt skriven. Ingen stil. Ingen humor. Ingen kreativitet. Ingenting. Enjoy.

Verners Löfte

Publicerad 2015-06-04 22:34:27 i mina bokstäver,

De var båda festklädda. Hon hade på sig en lila viskosklänning och det diamanthalsband hon hade fått på sin femtioårsdag över två decennier tidigare. Han hade på sig en mörkbrun kostym och en randig slips som hon hade valt åt honom. De åt hummer och drack champagne. På tv:n i bakgrunden snubblade betjänten över en björnfäll.

- Låt dem inte ta mig härifrån.
- Jag lovar mamma.

***

- Kan du inte följa med på afterwork för en gångs skull?
- Jag hälsar på mamma på onsdagar.
- Varför just på onsdagar?  
- På onsdagar tittar vi på regionala nyheter, sedan slår vi över till Miljonchansen.
- Har inte Miljonchansen lagts ner?
- Jag har det inspelat.
- Varför måste ni titta på onsdagar?
- Mamma tittar bara på tv på onsdagar.

***

De var båda festklädda. Hon hade på sig samma lila klänning som förra året, men istället för diamanthalsbandet hade hon en fjärilsbrosch med smaragder. Det mumifierade ansiktet saknade ögon, men när han höjde glaset i en skål mötte hon ändå hans blick. På tv:n i bakgrunden snubblade betjänten över en björnfäll.

Snövit

Publicerad 2015-04-24 22:25:35 i mina bokstäver,

Total skrivblockad. Jag löste det genom att misshandla en känd berättelse.

Hon tyckte inte om dragen hennes ansikte fick innan hon uttalade de ökända orden, men hon kunde inte låta bli.

”Spegel, spegel på väggen där, säg vem som vackrast i landet är!” 

Rimmandet var inget hon kunde kontrollera, hon hade försökt avsluta meningarna med ord som inte gick att rimma på, men då kom med ens något fånigt nödrim ur hennes mun och spegeln svarade varje gång spydigt med ett lika dåligt nödrim. Idag var spegeln inte sitt vanliga förföriska jag, istället för det vanliga djupet tittade hon på en matt yta och efter vad som kändes som en evighet, svarade spegeln.

”Min drottning vackrast i landet är, men vårt land är en liten del av vår sfär”.

Hon förstod inte ilskan som fyllde henne. Förr hade hon låtit känslor som missunnsamhet och småsinthet föra en undanskymd tillvaro och alltid förekommit dem med känslor som hon mådde bättre av, men nu växte den delen av hennes inre och trängde undan de andra delarna till små mörka skrymslen inom henne där den stora, illvilliga klumpen av destruktivitet inte nådde dem. Hennes röst var ansträngd av ilska, men till slut fick hon fram:

”Spegel, spegel på väggen där, vem i världen är vackrare än jag nu och här?”

Spegelns kanter skiftade i rött och lila, det var som om den hade väntat på frågan och nu uppspelt såg hur alla planer gick i lås.

”Min drottning är vacker, men världen är stor, i väster den skönaste kvinnan bor”.

 

***

Alla trodde att spegeln hade blivit förstörd och hon hade inte tagit dem ur sina villfarelser. Inte för att hon hade tänkt använda den, men någonstans i bakhuvudet hade en röst viskat till henne att låta den vara intakt, att hon kunde ha nytta av den senare.

Kanske berodde det på att hon hade gift sig med en man som i första hand hade blivit förtrollad av hennes utseende, när han såg henne första gången hade han trott att hon var död och han kysste henne i alla fall, så när den första förälskelsen hade svalnat gjorde hon sig inga större illusioner om honom längre. Trots det var de relativt lyckliga i flera år och spegeln hade hon gömt både i slottet och sitt huvud.

Så kom dagen han inte kom hem som planerat. Hon promenerade runt i de stora salarna och små utrymmena och stod plötsligt framför det stora tygskynket som täckte den magiska spegeln. Hon drog bort skynket och uttalade sina första ord till spegeln och det var som en uppenbarelse, spegeln fångade hennes blick och hon skådade in i tusen universum som hon för en sekund var ett med, innan den svarade med en insmickrande stämma.

”Min drottning vackrast i landet är, vår kung håller henne mycket kär”.

Hon kände sig lugnad, men fortsatte gå in till spegeln under ensamma kvällar. 

 

***

 Tredje sena torsdagen i rad, om han inte skärpte sig skulle hon börja misstänka något. Han red in genom den stora porten, steg av hästen och rättade till frisyren innan han klev in i huvudbyggnaden. Där tog han av sig ridkläderna och lät dem ligga i en hög på tamburgolvet, till tjänaren som skyndade sig fram och tog undan dem.  Han såg sig sökande omkring, men konstaterade snabbt att hans fru inte var där, han ryckte på axlarna och gick mot sitt privata sovrum. 

 

***

Hästen stormade fram, den molande känslan i bakre delen av bröstkorgen försökte ta sig fram till lungorna och förbereda dem för ett vrål. En kniv var fastsurrad vid hennes högra lår och väntade på att få smaka blod.

Spegeln hade sagt till henne att rida västerut, hon hade fått se den förhatliga kvinnan uppenbara sig framför henne och där hade hennes sista motstånd brustit, hon stormade ut ur kammaren och sade åt den första tjänare hon fick syn på att göra iordning hennes häst.

De små fåglarna som var hennes vänner iakttog henne förskräckt och när hon hade lämnat gården kvittrade de ivrigt sinsemellan. De hade sedan länge anat att något var fel, men ingen av dem hade sett henne med spegeln innan utan de hade som alla andra trott att den sedan länge var förstörd.

 

***

 

Han skulle precis trycka ner handtaget till sitt sovrum, när två små fåglar landade på vardera axeln. Han försökte vifta bort dem, men då gick de växelvis till attack mot hans näsa och gav inte upp förrän han låg på golvet med armarna som skydd för ansiktet. Då hoppade de uppfodrande framför honom och han förstod att de ville att han skulle följa efter.

De gick nerför trapporna och sedan upp mot ett av tornen. Till slut stannade de framför en dörr till ett rum han aldrig hade varit i innan. Han kände på handtaget och gick in.

Han förstod genast vad det var för spegel som hängde ensam på väggen, han gick fram till den och gjorde en ansats att sträcka fram armarna och ta ner den, men något hindrade honom från att röra armarna. Istället fastnade hans blick i spegelns och han sade: 

”Spegel, spegel på väggen där, säg vem som vackrast i landet är”.

Spegeln lät nästan förtjust när den svarade.

”Min kung ni vackrast i landet är, den skönaste damen har er mycket kär”.

Han uppfylldes av en behaglig känsla, satte sig ner på knä framför spegeln och gjorde sig hemmastadd. 

 

***

Ilskan som hade drivit henne drog sig nästan generat tillbaks, hennes vanliga jag vågade sig fram från de undangömda skrymslena och hon hejdade försiktigt hästen. Bandet till spegeln var brutet. Hon vände hästen och red tillbaks, vid slottet tvekade hon en kort stund, sedan fortsatte hon rida österut.

 

Kundvagnsmannen

Publicerad 2015-02-08 08:40:57 i Allmänt, mina bokstäver,

Han stöder sig nästan helt på kundvagnen, som innehåller en genomskinlig påse med en Skogaholmslimpa och ett paket cognacsmedvurst. Det är vad den brukar innehålla, ibland innehåller påsen också Bregott, men inte lika ofta. Med långsamma, släpande steg närmar han sig hissen och jag skyndar mig för att hålla upp dörren eftersom jag vet att det kommer ta honom en evighet att ta sig in i hissen annars. Jag stålsätter mig för att klara lukten, helst skulle jag vilja ta en annan hiss men dels vore det oartigt och dels måste jag också hålla upp dörren om han ska ta sig ut ur hissen på ett relativt enkelt sätt. Trots odören är jag glad att se honom, det var ett tag sedan sist och jag har undrat om han fortfarande lever. 

Han är lätt att känna igen. De bruna byxorna är täckta av en gråaktig hinna som ger tyget ett stelnat intryck. På fötterna bär han något som tidigare var ett par stövlar men som har klippts ner till någon form av skor, förmodligen för att de ska vara enklare att få på fötterna. Ögonen är dolda av ett par mörka glasögon och det skrovliga ansiktet pryds av flera olikformade leverfläckar.

När vi flyttade in i huset syntes han ofta på sin väg mellan lägenheten och Ica, vi kallade honom för kundvagnsmannen, helt enkelt för att vi aldrig har sett honom utan kundvagn. En gång knackade fastighetsskötaren på hans dörr och gav honom en rullator, men han fortsatte använda kundvagnen. Han pratade engelska med oss och jag fick för mig att han var spanjor, tills jag av en händelse fick syn på hans namn, Christer. Kostymen var samma då som nu, men utan den grå hinnan.

Tiden gick och vi såg honom mer sällan, hans steg blev långsammare och mer släpande och rösten ersattes av ett hest viskande. Jag håller upp dörren så att han kan fokusera på att ta sig ut genom hissen. Med en viss möda, kundvagnshjul är inte designade för trösklar.

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela