Dialog/ Gräl
***
”Älskar du mig?”
Viktor var inte beredd på frågan. Hans första impuls var att bara svara ja, strunta i om det var sanning eller inte och få den ur världen, men någonting hindrade honom från att yttra den enkla stavelsen.
”Varför frågar du sådant? Räcker det inte med att jag riskerar både jobb och familj för att vara här med dig?”
”Du riskerar ingenting, din fru skulle nog förlåta dig och du vore inte den första som har ihop det med en av praktikanterna. Dessutom … ”, den yngre mannen sökte en stund efter orden innan han fortsatte, ”dessutom … det finns inte i deras föreställningsvärld att vi …”
Viktor skrattade till, han visste att Florian hade rätt om det sista. Homosexualitet var en mycket teoretisk företeelse i företaget. Efter skrivbordet där den välklädde och lätt sminkade receptionisten Tim satt existerade det helt enkelt inte, förutom som några formella ord i jämställdhetspolicyn.
”Jag ger dig rätt i att risken för att någon ska dra den slutsatsen är minimal, men det betyder också att följderna av ett avslöjande är mycket större.” Tystnaden som följde på hans svar fick honom att vilja försvara sig: ”Dessutom har du själv valt den här situationen, jag sade redan från början, jag upprepade flera gånger, att det var en dålig idé!”
”Du gjorde det” svarade Florian och fortsatte efter en kort tvekan ”Var det en dålig idé? Ångrar du dig?”
”Klart att det var en dålig idé”, fräste Viktor, ”vem som helst skulle säga att vi har ställt till det för oss!”
”Jag frågade inte vad vem som helst skulle säga, jag frågade om du ångrar dig.”
De båda männen var tysta, båda väntade på svaret.
”Jag ångrar mig”, tårarna brände bakom Viktors ögonlock, samtidigt sträckte han fram handen mot den andre mannen och smekte honom över håret ”Nej, jag ljuger, måste vi prata om det här?”
”Jag undrar var vi står, det är inte så lång tid kvar och frågan om min framtid dök upp.”
”Jag vet” Viktor försökte låta så neutral som möjligt.
”Jag har blivit erbjuden en traineetjänst.”
”Jag vet.”
”Vad tänker du om det?”
”Det är din framtid det handlar om, jag hoppas att du inte låter en sådan som mig påverka den saken.”
”Nu låter du precis som pappa!”
Viktor drog sig undan lite, ”Jag skulle föredra att inte bli jämförd med din pappa, det är illa nog ändå”.
”Ni har inte så mycket gemensamt utöver oron för mina livsval”, flinade Florian. ”Gudskelov!”, tillade han.
Viktor suckade, ”Sov nu!”
”Älskar du mig?”
”Ja, sov nu.”
