En något mindre makaber hemuppgift
De låter mig använda penna nu. Jag får inte behålla den över natten, men de har gett mig förtroendet att inneha detta livsfarliga föremål från att frukosten är serverad tills kvällsmaten är avdukad. Jag har ingen att skriva till, ingen som jag vill säga något vill ha med mig att göra.
Hur hamnade jag här? Jag vet vad som utlöste det, det var det ödesdigra avslöjandet i tamburen den där gången. Jag förstår inte hur det gick till, hur kunde jag förväxla dem? Hur kunde jag missta den utmärglade narren för mannen jag älskade? Varför såg jag det inte på hållningen? Varför kände jag det inte på lukten? Varför hörde jag det inte på stegen?
***
Han tog det med fattning, med den martyrlika uppsynen som var så typisk för honom. Det var vad jag trodde då. Förmodligen hade han väntat på att jag skulle göra ett misstag, redan gjort i ordning en snara och saknade bara ett brott att hänga mig för.
De sade att han hade tur, att han överlevde för att han inte drack hela groggen. Naturligtvis drack han inte hela groggen, det var ju gift i den! Det visste han mycket väl, jag såg det på honom. Han smuttade försiktigt, sneglade på mig och rös till innan han tog en riktig klunk. Sedan ställde han ner glaset, som om han väntade på något, innan han blev röd i ansiktet och började kippa efter andan. De andra såg inte det, de såg en man som klarade sig med nöd och näppe från sin hustrus ränker.
De trodde att det var för att han var ädel, för att han ville rädda mig från ett ännu värre öde, som han ansträngde sig för att få mig förklarad otillräknelig. Vad han gjorde var att flytta fokus från huruvida jag var skyldig till huruvida jag kunde anses vara ansvarig för mina handlingar.
***
Han besöker mig regelbundet, första onsdagen i månaden 18:15. Plikt eller hämnd – jag vet inte. Det är bara då jag sväljer mina mediciner, så att han inte ska komma åt mig och se äkta känslor i mitt ansikte. När han berättade om Johns död visste jag redan, John stod just då och höll armarna om mig för att skydda mig mot mannen i rummet.
Jag är lyckligare än min make, jag har kärlek som trotsar döden. Allt han har är en illusion av hämnd.
