Den stora bededag
Det ser ut som om ljuset kommer från glaset självt, att ljuskällan är den rosa vätskan som lyser upp vyn över husen i bakgrunden. Det är en bra bild, ett välkomponerat foto där glaset balanserar den höga skorstenen i perfekt asymmetri.
Minnet av gårdagskvällen svävar runt mig som såpbubblor. Jag fångar en. Vin. Jag sträcker mig efter ytterligare en. Röster. En stor bubbla svävar gäckande utom räckhåll, jag gör mig tyngdlös, svävar fram mot den och tar mig försiktigt in i den. Den brister.
”Vi kan inte ha det såhär”. Han har sagt det så många gånger. Ytterligare en bubbla. En bil startar. Jag vill bort från bubblorna, men de har börjat följa mig. De spricker mot min hud. Mer vin. Glassplitter. Barnens ögon. Vinboxen på golvet. Tom.
Den andra sänghalvan är oanvänd. Det betyder ingenting. Inte än. Jag somnar om.
”Men tyst då, tyst! Kan inget få tyst på kattfan? Släpp ut den jävla katten! Tack. Du är en bra pojke. Var är Lillan? Jaha hon sover”.
Jag mår illa. Rusar ut på altanen. Luft! Det hjälper inte. Jag kräks. En kort stund tittar grannkärringen upp från sin sömnad och vi ser varandra i ögonen. Hon viker, tittar ner på sitt tyg. Jag vinner.”En tablett före sänggående”. Så lyder texten på min första burk. Nu, ett år senare, har jag svalt drygt tvåtusen. I början var det lätt att få nya tabletter om jag ”tappade handväskan”, sedan var jag tvungen att byta till en läkare som var beredd att utbyta tjänster.
Igår kom jag därifrån tomhänt. Han kallade mig ful och hora, sedan hotade han med att kalla på vakten. Väl hemma stannade jag framför hallspegeln, ett år går fort. Jag släckte alla lampor, tände ett ljus och placerade en spegel på bordet. Jag hade trott att den dunkla belysningen skulle vara förskönande, men skugga är en värdelös concealer. Jag slog sönder spegeln och tog upp en skärva för att skära mig i halsen. Det blev ett streck, inte mer. Jag dunkade huvudet i bordet, ljuset välte och håret fattade eld men slocknade av sig själv.
Jag tittar på fönstret, en gång var det en man som dog när han ramlade ner. Var det här? Jag öppnar, ställer mig på fönsterbrädan och låter mig själv falla.
***
”Så du är vaken nu?” Han tittar bekymrat på mig. ”Varför gjorde du så? Du hade kunnat bryta något, få hjärnskakning”.
”Var är jag?”
”Sjukhuset, akutpsykiatrin”.
”Blir jag inspärrad?”
Han ser nästan ledsen ut. ”Det ska bra mycket mer till än att hoppa ut från fönstret i ett enplanshus, med eller utan förkolnade hårtoppar”.
***
Jag vaknar i min egen säng, Kurt tittar på mig och ler. Som om inget har hänt. Som om vi fortfarande planerar vår drömresa. Som om han aldrig har tagits ifrån mig och hans vägar aldrig korsades med den där mannen med en promille i blodet och foten på gaspedalen förra året. Om jag blinkar försvinner han. Jag ska aldrig mer blinka.
