Eller så kan det bli något i den här stilen
Eva tittade oroligt på klockan, det hade gått en hel timme och Bengt hade aldrig dröjt så länge förut. Nu stod maten och kallnade på spisen, hon hade till slut tagit en liten portion för att hålla hungern borta, sedan diskat, torkat av och dukat fram tallriken igen så att de ändå skulle få äta tillsammans när han kom hem.
Ett knackande hördes från fönstret. På fönsterbrädan satt en stor, svart fågel och hackade frenetiskt på glaset med sin kraftiga näbb, när den såg att hon tittade började den flaxa med vingarna mot rutan och kraxa uppretat.
”Men vad i all sin dar …”, hon gick fram till fönstret och öppnade för fågeln som såg märkligt bekant ut. ”Bengt?”
”Är det såhär du välkomnar din make?” Den grälsjuka rösten tog man inte miste på.
”Men Bengt, vad i hela friden har hänt?”
”Hänt? Jag ska tala om vad som har hänt! De försökte lura mig, ta nitton kronor kilot för clementinerna som var utannonserade för nio kronor kilot! När jag påpekade misstaget förvandlade kassörskan mig till en fågel!”
”Påpekade …?”. Evas röst var misstrogen och road på samma gång.
”Nåja, jag kanske var lite barsk i tonen”, muttrade Bengt. ”Och jag kanske påpekade några andra saker också”.
”Jag varnade dig ju för att bråka med henne. Du vet vad som hände med Olssons dräktiga hund, du har själv sett valparna! För att inte tala om de där ungarna som snattade”.
”Skvaller min kära”.
”Nu i efterhand, när du sitter här på en stolsrygg, verkar det så osannolikt att barnen fick grisöron?”
Bengt sade inget, alla hade hört historien om de unga snattarna som togs på bar gärning och, troligen av rädsla för att tappa ansiktet inför kamraterna, hade försökt överträffa varandra i tillmälen mot sin nemesis, kassörskan. Det var när en av pojkarna spottade mot henne som hennes ansikte stelnade till och hennes blick höll fast deras medan hon mumlade, de hade stått som förstenade medan deras öron blev till grisöron. De insåg inte genast vad som hade hänt, det var först när de tittade på varandra som deras händer for upp till deras egna öron och de började gråta och be om ursäkt. Ryktena förtäljde att de därpå omedelbart hade återfått människoöron, men att pojken som hade spottat efter den dagen aldrig delade omklädningsrum med de andra.
”Du kunde ju be om ursäkt, hon verkar inte helt omöjlig”.
”Jag ber den slynan om ursäkt den dag som helvetet fryser till is!”
”Men du kan ju inte gå omkring och vara en kråka resten av ditt liv!”
”Råka, min kära, jag såg min spegelbild och såg klart och tydligt en råka”.
”Jaja, råka, kråka. Du är en fågel och det är ditt eget fel!”
”Mitt?! Hur skulle det kunna vara mitt fel? Om affären märkte upp sina varor ordentligt hade detta aldrig hänt!”
”Jaja, du borde vara hungrig. Det finns mat på spisen”.
”Jag hittade en varmkorv utanför Ica, men ät du”.
”Du återfår din människohamn när du har bett om en uppriktig ursäkt eller slutfört uppdraget denna hamn är ämnad för”. Ett lätt val, han har aldrig låtit sig fråntvingas en ursäkt och han tänker inte börja nu. Dessutom tilltalas han av sin uppgift.
Under veckan har han blivit expert på att igenkänna målgruppen, den man som målmedvetet kliver ut genom dörrarna hör utan tvekan dit. Ansiktet har fortfarande en röd nyans och utstrålar den belåtenhet som bara kan komma från en vunnen sammandrabbning. Bengt tar sikte på mannens panna och lyfter för att positionera sig riktigt.
Han stiger uppåt mot himlen och njuter av vindens smekningar i ansiktet, de ilskna ropen från marken fyller honom med en känsla av tillfredsställelse. Han kommer att sakna det här.
