Frost
Du kommer tidigt i år. Jag vill tro att det är för att jag har saknat dig, längtat efter dig, bönat och bett om att du ska komma tillbaks, men jag vet att det är en fåfäng dröm. Du lyssnar inte på dina tjänares böner.
Om det hade gått att samla ihop din prakt, ta med sig den och smycka sig med den, hade människan gjort det. Istället försöker hon återskapa den med mindre flyktiga material, som diamanter, även om de aldrig kan tävla med ditt verk, det gnistrande täcke du sänker över de platser du besöker. Det som kommer från dig försvinner när du lämnar oss men bara för att återuppstå när du är tillbaks.
Jag går ner till byn för att beundra din gåva, medan den fortfarande är orörd. Inne på puben sitter de utom räckhåll för dig, de sjunger och skålar inne i värmen, vi väntar utanför och du har smyckat deras trappräcke, som för att välkomna dem till din värld. De sjunger om dig, ber att du ska skona dem.
Han sjunger också. Jag känner igen hans röst, ett halvt tonsteg över de andra när han ber om att han ska få komma hem till sin hustru. Sin vackra, svartsjuka hustru. Du lyssnar inte på vädjanden.
Han kommer ut, är klädd i en alldeles för tunn kappa. Full, men inte fullare än vanligt. Jag följer efter på avstånd, han går långsamt men stadigare än jag hade räknat med. Jag vet var han är på väg. Hem. Han nynnar på sången som de nyss sjöng i den varma ombonade lokalen. ”Oy moroz moroz, nje moroz menja”. Frost frys mig inte.
Marken har blivit hal på sina ställen. Om jag bara ville döda honom vore det lätt. Jag skulle inte behöva göra mer än att knuffa honom utför den slänt han snart kommer att passera, nedanför den rinner en å som han inte skulle kunna ta sig upp ur. Ingen skulle för en sekund misstänka något annat än att han bara är ännu en av de som varje år dör under alkoholpåverkan och olyckliga omständigheter. Om jag bara ville döda honom. Det vill jag inte. Tanken på att han ska falla i slänten lämnar mig inte i fred. Han får inte falla i slänten, han får inte störta mot en meningslös död. Jag bestämmer mig för att hinna ikapp honom.
Han ser förvånad ut när han känner igen mig – jag brukar inte visa mig ute, speciellt inte den här tiden på dygnet. Jag bryr mig inte om att komma med en förklaring, istället tar jag fram den kniv som har varit gömd under pälsen och stöter in den i hans bröst. Han skriker inte, ber inte heller om nåd. Förr hade det förvånat mig, numera vet jag att människor är olika.
Han sjunker ihop och jag följer rörelsen med ett hårt grepp om kniven. När han har sjunkit färdigt vrider jag den ett halvt varv och drar sedan ut den för att lägga den bredvid honom. Han andas fortfarande, blundar hårt, men gör inget motstånd när jag placerar honom raklång på rygg. Jag lägger hans armar i kors över bröstet och då öppnar han ögonen, tittar på mig. Vi ser på varandra medan livet lämnar hans kropp.
Det blod som har runnit från såret är fruset, lika vackert som frosten runtomkring. Kniven får ligga kvar, den tillhör honom nu. Jag går hemåt och du gör mig sällskap, jag vill fråga dig vems nästa kniv är men vet att det är meningslöst. Du svarar inte på frågor.
